Tonkatsu (japansk schnitzel), nudlar, sushi, glass eller gräddtårta; alla finns de i mer eller mindre verklighetstrogna plastversioner. Om man riktigt vill frossa i matkitschen ska man bege sig till köksgatan Kappabashi där hela butiker är specialiserade på just plastmat av olika slag. En sevärd och galet japansk uppfinning helt klart.

Det handlar naturligtvis om grönsaken fuki (coltsfoot på engelska om det skulle hjälpa någon). Och nu till den poäng jag missade senast: fukin måste saltas, sjudas och skalas innan den kan användas. Det förklarar den bittra och gräsiga smaken jag fick på min kompott! Fukin odlas i norra Japan (Akita och Hokkaido prefekturerna). Riktigt preparerad sägs den påminna om mild blekselleri och äts kokt under säsong. När röken nu är skingrad och frågetecknen uträtade kan jag inte låta bli att undra: ska jag våga ge mig i kast med fukin på nytt?

Bild lånad från Wikipedia

Konnäsörer hyvlar sin katsuo-bushi på en specialhyvel minuterna innan tillagning och hävdar att smaken är ojämförbar. Men eftersom de hela fiskarna trots allt är relativt exklusiva så köper det stora flertalet istället färdighyvlade flingor eller t om pulver i den lokala mataffären, ofta från märket Ajinomoto. Eller så gör de som jag och beger sig till fiskmarknaden Tsukiji och köper en påse i lösvikt. Pris sätts efter flingornas tjocklek och intensitet. Doft och smak är intensivt rökig och inte alls oangenäm. Hela skafferiet doftar visserligen omisskännligt av rökt fisk i månader efteråt men det är en detalj man får ta med jämnmod.

Den katsuo som fångas så här års (hatsu gatsuo) när den vandrar norrut från Stilla havet är den finaste att göra bonitoflingor av, och att äta som den är. Det är nämligen inte på något vis en dålig fisk vi har med att göra. Katsuon är snarare en vår- och försommardelikatess och serveras gärna som sashimi. Fisken sägs vara i ständig rörelse, även när de sover, vilket har myntat det uppmuntrande japanska uttrycket “att arbeta som en katsuo”.

Bonitoflingorna är tillsammans med torkat sjögräs, kombu, de enda ingredienserna i den närmast livsviktiga dashibuljongen. Boniton kan också strösslas över grönsaksrätter och okonomiyaki och är då förvillande likt rökt lufttorkad skinka, både till smak och utseende (en jämförelse med Pata Negra är faktiskt inte helt malplacerad här). Själv har jag ganska långtgående planer på att smaksätta majonnäs eller aioli med ett par bonitoflingor för att få en lite rökt ton. Tänker mig att det kan vara gott till grillade skaldjur.

Medan resterande damer drack regional sake och shochu (i varierande mängd och framgång) höll jag mig till favoriten umeshu, den sötsura plommonlikören med en aning beska som passar så bra till japanska smårätter.

I en strid ström serverades därefter grillad nagaimo (som jag kände igen från Delicious Nippon del 4 men aldrig haft chans att prova), lättsaltad rå aubergine (lite blek), runda gyozor, rå vårlök med mayodipp, sakemarinerad bläckfisk i misosås, och en fantastisk halstrad lammsashimi.

Det verkligt intressanta kom först en stund senare när kocken kom ut och demonstrerade vad jag för en sekund misstog för en torr snok, men som visade sig vara warasubo, torkad ål (naturligtvis, detta är ju Japan där man äter fisk av alla de slag men inte ormar, vad tänkte jag på?). Oväntat god, lite läderaktig och relativt salt var den när den serverades i sojamarinad. Upplevelsen började vid detta laget bli intressant snarare än kulinarisk.

Kvällen kröntes av det som i min mening var måltidens bästa: friterade fenor från rocka, eihire. Lika märkligt som det kan låta var det gott att doppa i smaksatt majonnäs och äta som snacks (till höger i bild). En annorlunda izakayaupplevelse var till ända och jag vände hemåt från Saga(n)s värld.

Fugun är nämligen alla varningar till trots en delikatess som många är beredda att betala dyrt för. Inte så mycket för smakens skull, utan snarare för upplevelsen. Nära-döden-upplevelsen om man så vill. Ett gammalt japanskt talesätt säger: “Jag vill äta fugu, men jag vill inte dö.” Risken är tack och lov minimerad idag då det endast är licenserade kockar som får hantera blåsfisken. Spänningssökare och junkies göra sig icke besvär.

Den bästa fugun serveras i hamnstaden Shimonoseki i södra Japan (lokalt uttalas fisken här “fuku”). Likt Stockholm gör anspråk på att vara hela Skandinaviens huvudstad, brandar Shimonoseki sig som “capital of fugu”. Där äts den på längden och tvären, framförallt vintertid, rå som sashimi (fugusashi) med ponzusås, friterad eller i nabegryta. Fenorna serveras ofta separat, stekta som snacks skvimpande runt i varm sake.

Mitt japanska äventyr bjuder på många spännande matupplevelser men just fugu (och kycklingsashimi) är jag inte nyfiken nog att våga mig på. Någon läsare som är mer våghalsig?

Japaner är ju framförallt kända som fotografer av stort och smått och vart man än vänder sig dessa vackra sakuradagar står man i vägen för mobilfotografernas linser. Hanami är något helt galet japanskt och det är inte utan att man rycks med i hysterin för en stund. Underbart sägs ju dock vara kort så för att vara säker på att få en skymt av körsbärsblomningen gäller det att packa korgen full med godsaker redan nu i helgen när säsongen väntas kulminera.