Enligt Svenska Dagbladets idagredaktion är matbloggandet den senaste nättrenden, eller rättare sagt att med bild redovisa vad man har på tallriken. Det känns lite motbjudande och låter nästan äckligt att redovisa tallriksinnehållet varje dag. Lite som Super Size Me.
Artikeln får mig trots allt att fundera över en matbloggares vardag, drivkraft och ädla syften. Är det inte just precis detta många matbloggare faktiskt gör: lagar mat som gör sig bra på bild, postar och äter först när maten i fråga har hunnit kallna? Rätta mig om jag har fel. Visst ligger det ett uns av sanning i påståendet. För att bevisa sanningshalten publicerar jag en helt onödig bild på helgens buljongkok. Håll till godo!
Själv bekänner jag mig naturligtvis inte alls till den ovan nämnda skaran. Åhånej, mina bloggsyften är helt andra. Jag vill förmedla det japanerna har på tallriken. En fundamental skillnad.
Har man äntligen fått en diagnos; OCD
jag som bara tyckte det var roligt att blogga..
@Silver: Tvång eller ej, men visst är det kul att blogga! Keep up the good work
Att bara fota vad man äter är lite som dagens outfit. Handlar ju mycket om att folk skall följa en och vara intresserad av de minsta detaljerna i ens liv; när dricker du din latte? Vad har du för nyans på tånaglarna?
Jag känner inte att detta hänger ihop riktigt med MATBLOGGANDET som “genre”, som iaf hos de jag bryr mig om handlar om att skildra kultur, diskutera vanor, dela experiment, göra varandras recept bättre, minnas sin barndom, guida i hantverket. Bra bilder hör absolut hemma där.
@Mikkan: du har helt rätt, bra svar! Matbloggandet handlar mer om ett genuint intresse för mat, recept, råvaror och att dela sin nyfikenhet med andra likasinnade. Dokumentationen är en trevlig visuell del i det hela.