Den beryktade fugun är i dubbel bemärkelse en riktigt ful fisk. Som om dess motbjudande utseende inte är illa nog, en felaktigt tillredd smakbit av fugun kan vara förenad med direkt livsfara. Giftet, tetrodotoxin, i fiskens lever är så mycket som 13 gånger giftigare än arseknik och därmed inget att skoja med. Kanske är det just detta som fascinerar och gäckar nyfikna smaklökar att prova på en bit.
Fugun är nämligen alla varningar till trots en delikatess som många är beredda att betala dyrt för. Inte så mycket för smakens skull, utan snarare för upplevelsen. Nära-döden-upplevelsen om man så vill. Ett gammalt japanskt talesätt säger: “Jag vill äta fugu, men jag vill inte dö.” Risken är tack och lov minimerad idag då det endast är licenserade kockar som får hantera blåsfisken. Spänningssökare och junkies göra sig icke besvär.
Den bästa fugun serveras i hamnstaden Shimonoseki i södra Japan (lokalt uttalas fisken här “fuku”). Likt Stockholm gör anspråk på att vara hela Skandinaviens huvudstad, brandar Shimonoseki sig som “capital of fugu”. Där äts den på längden och tvären, framförallt vintertid, rå som sashimi (fugusashi) med ponzusås, friterad eller i nabegryta. Fenorna serveras ofta separat, stekta som snacks skvimpande runt i varm sake.
Mitt japanska äventyr bjuder på många spännande matupplevelser men just fugu (och kycklingsashimi) är jag inte nyfiken nog att våga mig på. Någon läsare som är mer våghalsig?
