Sushiindustrin har som bekant fullkomligt exploderat på senare år och man kan snart sagt äta sushi i alla väderstreck. Ett talande bevis är den svenska karttjänsten sushikartan.se som snabbt och lätt lotsar fram till närmaste sushidisk (kan numera även fås som applikation till iphonen!)
Även om jag är den första att skriva under på att sushikvaliteten kan skifta ganska rejält så kvarstår faktum: den råa fisken på en kudde av sötsyrligt ris har aldrig varit populärare.
Den verkliga trofén bland sushifiskar (och skaldjur) är tonfisken, maguro. För några decennier sedan ansågs den röda, färska tonfisken i stort sett värdelös i stora delar av världen och tjänade mest till som kattmat. Priset på tonfisk har sedan dess ökat med 10.000 % och handlas dagligen för hisnande summor på Tsukijis fiskmarknad. Bakom framgångssagan finns två tydliga tendenser. Den ena är att japanerna fick smak för fett, och då speciellt för tonfiskens feta bukkött toro. Den andra faktorn, och i ett globalt perspektiv den mer avgörande av de två, är att färsk tonfisk tack vare JALs innovationer i början av 70-talet kunde flygfraktas till avlägsna marknader i jättelika kylskåp.
Hur blev då den japanska snabbmaten till en sådan global trend undrar kanske någon? Läs boken The Sushi Economy, ingen förklarar tonfiskens resa från havet till sushibarerna lika intressant och djupgående som Sasha Issenberg.
Själv har jag lånat ut mitt exemplar av boken så skärmdumpen kommer från Barnes & Noble.
