Så här i sommar och semestertider blir det lite längre mellan inläggen. Jag byter horisont ett tag framöver och bloggar sporadiskt och med garanterat ojämna mellanrum men återkommer till det japanska köket i sinom tid.
Trevlig sommar!

|
Så här i sommar och semestertider blir det lite längre mellan inläggen. Jag byter horisont ett tag framöver och bloggar sporadiskt och med garanterat ojämna mellanrum men återkommer till det japanska köket i sinom tid. Trevlig sommar!
Tonkatsu (japansk schnitzel), nudlar, sushi, glass eller gräddtårta; alla finns de i mer eller mindre verklighetstrogna plastversioner. Om man riktigt vill frossa i matkitschen ska man bege sig till köksgatan Kappabashi där hela butiker är specialiserade på just plastmat av olika slag. En sevärd och galet japansk uppfinning helt klart. Besökssäsongen är över oss här i Tokyo och bloggandet har blivit lite lidande när jag istället har guidat runt bland mina favoriter, de flesta matrelaterade. Fiskmarknaden, köksdistriktet, sobanudlar, sashimi, skybar och te ceremoni – en pigg blandning av högt och lågt. Det är ju mycket maten och människornas förtjänst att Tokyo är som det är. I den relativt nyutkomna boken Tokyo Food av matskribenten Petter Bjerke samt fotograf Gustav Karlsson Frost och AD Markus Karlsson Frost, får man som läsare en snabb inblick i vad de kallar “världens godaste stad”. På ett lättillgängligt sätt gås de japanska köksgrunderna igenom och man får följa med munkar i tempelköken, möta enkla nudelmakare och titta in i izakayor såväl som högtflygande gourmetrestauranger med många stjärnor. Alla talar idag om säsong och vikten av förstklassiga råvaror. I det japanska köket är detta så grundläggande att det inte ens behöver nämnas. Filosofin tycks också gå ett steg djupare än så och verkar förutsätta att alla producenter, konsumenter och kockar – professionella såväl som hemmakockar – gör sitt yttersta i varje detalj. Det finns en stolthet över det lokala, rena och enkla som saknar motstycke, och som gör det japanska köket så svårt att kopiera. Fina råvaror finns att tillgå även på andra håll men hängivenheten till detaljerna är något alldeles unikt japanskt. Tokyo Food är översiktlig och lättuggad läsning för den som planerar en resa till Tokyo och är nyfiken på den japanska matkulturen i största allmänhet. Gustav Karlsson Frost ska ha en extra eloge för de levande och häftiga bilderna som så väl visar matscenen i Tokyo. Boken är utgiven av Natur & Kultur Förlag i Stockholm, 2010.
På Nobu har man tagit fasta på bentotraditionen och serverar en stor gourmetvariant under lunchen för överkomliga 3000 yen. Boxen är faktiskt så stor att vi inte orkade äta upp allt trots att ögat gärna ville. Best in show var utan tvekan den snabbhalstrade tonfisken serverad med en yuzudressad sallad och sesamsalsa. Mjällare bitar än dessa har jag nog aldrig fått och då befinner jag mig ändå mitt i världens största tonfiskutbud! Även den tunt skurna rostbiffen av wagyunöt är värd en snar omtagning. Och jag har fått ett nytt tips att dela med mig av: testa att servera en klick wasabi till oxfilén nästa gång och upptäck att kryddsmöret därmed har gjort sitt. Till Nobu kommer man med den grå Hibiya line (station Kamiyacho) eller via den gröna Nambuko line (station Roppongi-Itchome).
I ett tidigare inlägg har jag tipsat om kokboken Japanese Hot Pots, en bok som inspirerar till lättlagade och sociala middagar. Poängen med nabegrytor är just att de tillagas vid bordet och att alla gäster är involverade. Förberedelsearbetet är minimalt och består endast av att skära upp grönsaker i lämpliga munsbitar. Valet av grönsaker är högst frivilligt men några olika sorters svamp, kål, tofu, purjolök och morötter brukar finnas med. Vi använde nötkött som också är den vanligaste formen av shabu shabu men det är bara fantasin som sätter gränserna. Lammkött, fläsk och fisk blir alla goda förutsatt att råvarorna håller en hög kvalitet. Ordet shabu shabu är ett ljudhärmande begrepp likt vårt “swish-swish”, helt enkelt ljudet av köttet som hastigt doppas i den heta buljongen med ett par svepande drag.
Fyll grytan med 1,5 liter kallt vatten och lägg i en 20 cm lång bit kombu samt 1 tsk salt. Värm långsamt upp vattnet och lyft ur kombun när det börjar koka. Sedan är det fritt fram att lägga i grönsaker, låta dem koka några minuter och ta upp dem när de är färdigkokta. Tunna skivor av kött (eller fisk) doppas hastigt i grytan och dippas sedan i sesamsåsen som ofta ackompangerar shabu shabu. Recept hittar du här nedanför. Sesamsåsen kan ersättas med ponzu om man vill ha ett lättare alternativ (finns att köpa färdig på flaska). Sesamdippsås till shabu shabu: 8-10 msk sesampasta (alternativt tahini) eller 2 dl malda vita sesamfrön 1/2 dl sake 1 tsk risvinäger 3 msk ljus japansk soja 2 msk mirin Blanda alla ingredienserna till en ganska tjock dippsås. Jag har länge funderat över skillnaderna mellan det japanska och de västerländska köken.
Den största skillnaden har dock inget med ovanstående att göra utan är snarare en attitydfråga om du frågar mig. Attityd till matlagning i allmänhet, råvaror, smaksättning och presentation. Det japanska köket är en konstart som mer än något annat handlar om balans. Balans mellan sött, salt, beskt och umami. Den genomgående ganska sparsamma kryddningen syftar till att få enskilda råvaror att stiga fram i strålkastarljuset och visa sig från sin absolut vackraste sida. Hos The Japanese Food Report kan man följa ett intressant resonemang på temat västerländska kök kontra det japanska. Harris Salat menar att västerländska kök är adderande då smör, fett, örter och kryddor tillsätts för att förändra råvarans smak, konsistens och utseende. I hans retorik är det japanska köket istället subtraherande och smaksättningen syftar till att förädla och balansera råvarornas naturliga smak. Jag har sett liknande argumentation också med benämningarna oljebaserade (västerländska) kök och vattenbaserat (japanskt) kök. Personligen kan jag tycka att de inhemska skillnaderna mellan “de västerländska” köken är så stora att de bör behandlas något rättvisare. Det italienska köket har t ex mer av det japanska förhållningssättet än vad det franska, svenska eller ungerska köket har osv. Bortsett från det så verkar Salat vara något essentiellt på tråden. För om det något jag har lärt mig så är det att japansk mat är lättlagad. Tvärtom vad många av er säkert tror så går det både enkelt och snabbt, och det tack vare smaksättarna i mitt skafferi.
Efter att de första fallen av den fruktade mul- och klövsjukan upptäcktes i slutet av april har utbrottet spritt sig i snabb takt och omfattar idag hela Miyazaki prefekturen i södra Japan. Undantagstillstånd råder i området sedan i tisdags och de boende uppmanas att stanna inomhus för att förhindra ytterligare smittspridning. Samtliga 200,000 kor och grisar kommer att vaccineras och därefter slaktas inom en radie av 10 km från de fyra städer i prefekturen där utbrottet har upptäckts. Regeringen kommer att kompensera drabbade uppfödare med 600.000 yen per ko. Trots kompensation är utbrottet ett mycket hårt slag för Miyazaki prefekturen, som står för 7 % av nötproduktionen i Japan. Området är framförallt känt för uppfödning av den högkvalitativa wagyu rasen, som bl a ger s k Kobe biff. Utbrottet drabbar även exporten av wagyu, något stjärnkrogarna i New York bittert har fått erfara, enligt Wall Street Journal. Bäst att hålla sig på behörigt avstånd från både kött och södra Japan den närmaste tiden med andra ord.
Bild och fakta hämtad från www.japantimes.co.jp
Jag bjöds bland annat på stekt tofu, ångkokt vårkål med hamagurimusslor och sesam. Intressantast var fiskkakan av säsongens aji (taggmakrill) och sanma (makrillgädda) från prefekturen Chiba, sydost om Tokyo. Ganska salt men med god smak av hackad vårlök. |
||
|
Copyright © 2010 Japan till bords - All Rights Reserved Bad Behavior has blocked 21 access attempts in the last 7 days. |
||